PHOTOART BY AMANDA

Kategori: Tankar & Texter

Det är aldrig okej att negativt kommentera andras kroppar

Mitt namn är Amanda Blomqvist och jag är 18 år gammal. Jag är 164 cm lång och väger 47 kg. Jag är alltså ganska liten för min ålder, ser även mindre ut. 

I hela mitt liv har jag haft en annan längd och vikt kurva än alla andra barn i min ålder. Jag har alltid legat under den "normala" längd och vikt kruvan som dem flesta i min ålder hade. Mina två skolsköterskor som jag hade mellan årskurs 1 till 9 sa att jag hade en speciell kruva som bara jag följde. Först trodde man att jag bara gick igenom en fas där jag åt dåligt. Så jag fick motivationen att dricka mycket mjölk och äta mer under en tid, så jag skulle komma ikapp. Tyvärr så blev det ingen skillnad utan jag följde snyggt och prydligt min egen kruva. Dock fick jag under min skoltid innan gymnasiet besöka skolsköterskan ett flertal gånger mer än dom andra i min klass, då dom kollade längd och vikt. Jag har själv aldrig sett ett problem med min längd och vikt, snarare tvärtom. Jag har nästan alltid varit bekväm med den. Jag tror heller inte det finns så mycket att göra åt min kruva, det ligger i mina gener då både mormor och mamma var likadan som ung. Jag vill tillägga innan jag fortsätter att jag inte har och har aldrig haft en ätstörning i hela mitt liv.

Jag har växt upp med att höra "Du är så smal", "Gud vad smal du är" och "Du är så liten" osv. Vilket jag då under årskurs 1 till 5 tog som en komplimang, jag blev glad när jag fick höra folk säga så. Eftersom världen hade tryckt in i mitt huvud att det perfekta kroppsidealet var smal. Men när jag började 6:an blev jag mer irriterad på att höra det och det fortsatte ju och har än inte sluta. För tydligen så ska jag vara riktigt nöjd över min kropp, jag är ju smal. Men det folk inte tänker på är att bara för man är smal betyder det inte att man är nöjd med sin kropp. 

För två år sedan började jag gymnasiet och jag började bli mer fokuserad på mitt utseende och min kropp. I tidningar står det "Så förlorar du 10 kg på 5 veckor" eller "Bli sommarsmal". Kroppsidelet i så många personers huvden är att vara smal och vältränad, att man nästan ska se ut som en victoria secret modell fast på något sätt ännu snyggare. Att dom redigerade bilderna som finns i alla tidningar är det rätta, att man glömmer helt bort att det ligger timmar av redigering bakom bilderna. Hoppas ni förstår vad jag menar. Så kroppsidealen dom flesta har i sitt huvud är näst intill ouppnåliga. Min stora fråga är vem bestämde att det perfekta skulle vara smal? Varför står det alltid om tips att gå ner i vikt i tidningar och inte att gå upp i vikt? Varför är nästan alla modeller smala, riktigt smala? Vilket jävel bestämde att smal skulle vara det rätta?. 

Har ni någonsin tänkt på det här. Att en person som är mullig, lite större än de flesta, stor eller överviktig tänker folk att den personen borde gå raka vägen till gymmet. Att personen har gett upp, orkar inte bry sig och skiter helt i hur hen ser ut. Det flesta personer tänker inte på att det kan ligga någonting bakom vikten (Sjukdom?) eller att det kan ligger i generna utan går helt på vad dom ser på utsidan. Personen som själv är mullig, lite större än det flesta, stor eller överviktig känner pressen att hen måste gå till gymmet, att hen måste bli smal. Måste bli som det perfekta kroppsidealet. Men vad är det egentligen som är fel att vara lite bredare, vara lite större? Så länge din vikt inte är en fara för ditt liv eller din hälsa, vad är då felet med att se ut som du gör?.

Jag har under min uppväxt fått lära mig att det är fel att negativt kommentera andras kroppar, spelar ingen roll vilket kroppstyp du har. Det är oartigt och det är klart som fan det är. Men alla får tydligen inte lära sig desamma under sin uppväxt. Dom flesta barn får bara lära sig att det är fult och fel att kommentera någon som är stor eller överviktig. Medans det är helt fritt fram att kommentera en person som är smal. För om ni tänker efter, hur många av er har egentligen fått höra att det är fult att kalla någon smal och liknande. Ända gången det kan vara fult är om någon har en extremt tydlig ätstörning. Men annars så är det få personer som ser kommenteren "Men gud vad du är smal" eller "Oj vad du har gått ner i vikt" som något negativt.  Men nu ska ni alla få lära er något som ni mer än gärna får lära vidare till personer som ej fattat det här: DET ÄR ALDRIG OKEJ ATT NEGATIVT KOMMENTERA ANDRAS KROPPAR. Spelar ingenroll om man är stor eller liten, större eller smal. Det är aldrig okej. För just nu ser samhället såhär på saken: När en person är smal eller försmal så har alla personer friheten att kommentera personerns kropp. Pga att om du är smal är du tydligen lycklig, att få höra kommentarer om sin vikt eller hur smal man är, är något postivit i många personers öron. Men det är inte okej att kommentera en person som är stor eller överviktig. För det är oförskämt och för att tydligen har dom något att skämmas över?!. Vilket gör mig så jävla förbannad!!. 

År 2014 har ganska nyligen startat, det har gått 4 månader på det här året och inom dom senaste 2 månaderna har jag fått uppleva två lite större händelser som handlar om min vikt. 

- När jag skulle till läkare och fixa en sak så skulle vi bland annat kolla upp min längd och vikt. Jag ställde mig på vågen och gick därefter och mätte mig. Samtidigt skrev hon ner svaren på sin dator men helt plöstligt så vänder hon sig om och kollar oroligt på mig. Jag blir lite förvånad när hon sedan sakta ändrar sitt uttrycket i ansiktet som om det var synd om mig. Sedan säger hon "Hur äter du egentligen?". Jag fattade direkt vad allt handlade om och fick förklara för henne att jag åt hur mycket som helst och berätta om min längd och vikt kurva genom livet. Då förstod hon, log och vände sig tillbaka mot datorn. Jag tog inte illa upp alls, inte förrän jag gick därifrån och började tänka på det hon sa. 

Det var då jag började tänka lite mer på hur jag såg ut och tankar som "Hmm jag kanske är försmal?" började ploppa upp. Det övergick till att jag fick komplex över min kropp. Först började jag tänka att det säkert var en periodgrej men istället för att det försvann så utvecklades det. Under idrotten på skolan började jag bli obekväm med mina idrottskläder, jag har ett träningslinne och ett par svarta träningstights som båda sitter väldigt tight mot kroppen. Jag stannade upp och kollade på mig själv i spegeln och började må dåligt. Tanken "Men usch, jag är försmal" kom och jag sprang och hämta min huvtröja. Då började jag berätta för Ellenor hur jag kände och hon svarade att jag inte behövde känna så, med tanke på att jag är liten som person. Det hade varit en helt annan sak om jag hade varit lika lång som hon eller Olle. Jag började fråga Johannes flera gånger om jag var försmal men han förstod inte ens varför jag frågade något sånt. Så har jag hållit på under en kort tid nu, tänkt på hur andra människor ser på mig och stuntat i min egen syn. "Dom kanske ser mig som svinsmal i deras ögon medans jag själv ser mig som normal?". 

Men efter ett tag blev mildare och jag tänkte att jag inbilla mig och bestämde mig för att lägga av med mina tankar. Tills förra veckan, då andra händelsen kom. 

- Jag och en av mina bästa vänner Felicia satt och tränade in ett manus till våran historia podd på historian, vi hade riktigt kul och satt där och skrattade över misstag vi gjorde. Det var bara vi förutom läraren som satt längre fram i klassrummet, så vi tre helt själv. Någon kom in och sa något till läraren men stängde inte dörren helt när hon gick, så jag bestämde mig för att gå och stänga den så vi skulle kunna fokusera på manuset till 100%. Påväg tillbaka till min plats fortsatte jag och Felicia och pratade när vi sedan blir avbrutna av att min lärare säger "Men Amanda har inte du gått ner jätte mycket i vikt?" och alltså vände sig helt till mig. Felicia gapar och blir helt tyst, jag tycker det är så otroligt pinsamt att jag börjar skratta lite osäkert och säger "Haha va?". Då vänder sig läraren till Felicia och säger "Men visst har hon det?" och Felicia är helt chockad och svarar att hon ser mig varje dag och inte lagt märket till något sånt. Sedan vänder sig lärare tillbaka till mig och säger "Jag såg dig i Lyan igår, du hade svarta kläder och såg så himla smal ut". Jag skämdes och vill bara sjunka ner under jorden men fortsätter att neka att det var jag eftersom jag bar blå/vita kläder. Läraren fortsätter med att förklara kläderna ännu mer och säger "Men du har väl en svart lång kofta". Felicia är ju som sagt en av mina nämrsta vänner och har själv varit med om liknande situationer  (Eftersom vi har ungefär samma typ av kroppar) och vet exakt hur jag känner inom ämnet så hon säger att det säkert var en annan tjej, eftersom det finns en tjej som liknar mig jätte mycket men är väldigt smal. Jag håller med Felicia och tillägger "Ja för det är ju inte så att jag har anorexia" och läraren svarar snabbt " Neeej nej det tror jag inte. Du äter ju hela tiden godis och mackor *Skratt*" osv osv fortsätter hon. Det slutar med att blir tyst, vi försöker fortsätta till arbetet men jag är så otroligt obekväm och chockad över kommenterna att vi sen lämnar klassrummet. 

Jag började grina den dagen när jag skulle berätta för mina närmsta vad en av mina lärare hade sagt. Och vet ni vad om idealet att vara smal är det perfekta så kan jag berätta för er att det inte alltid är så jävla perfekt att vara smal. Att få höra negativa kommenter och smeknamn för sin vikt och längd är aldrig kul. Spinkis på en smal person tar exakt lika hårt som att kalla en större person för tjockis. En annan negativ sak är att jag gärna skulle vilja bli blodgivare, men pga av min vikt så kan jag inte det. En blodgivare ska vara 18 år och väga 50kg eller mer. Jag väger 47 kg, så kan inte förrän jag når 50 kg. 

Det jag ville säga med det här inlägget är att alla inte väljer att vara smal. Tro mig, vissa vill vara lite större än vad dom är. Det är aldrig okej att negativt kommentera en smal persons kropp bara för att hen är smal. Det tar lika hårt som om du skulle säga "Fan vad du är tjock" eller "Åh gud du borde banta" till en större person. Jag vill också säga att det spelar ingen roll hur man ser ut, för det finns inget "perfekt". Smal är inte perfekt, man blir inte lyckligare för man är smal. Vi alla är lika fina och låt oss fokusera på varandras insida istället för våran utsida. 

På 37 sekunder insåg jag varför jag har så höga krav på mig själv

Tycker alla ska in och läsa den här artikeln, kan låta otroligt tråkigt att läsa en artikel. Men enligt mig var den riktigt bra.

LÄNK

VI

Nu när jag tänker efter så var våran början ganska enkel. Iallafall ur min synvinkel. Det var inga kluriga sms eller svårtolkade situationer då man var tvungen att fråga sina bästa vän hur han mena. Det var inget spel, utan enkelt och ärligt från första börja.

Innan allt. Under tidigare utekvällar då dom inte alltid varit som bäst, var det ofta han som fanns där. Han som höll om mig och sa att allt skulle bli bra. Under en Valborg sa jag tydligt till honom att jag hade friends zona alla i min ålder, fjantigt nog, troligen mest för jag var rädd för kärleken, något som han iallafall svarade att han inte ville bli.

Vi har aldrig egentligen pratat med varandra, aldrig riktigt skrivit med varandra eller något som man skulle kunna säga "haft någon sorts kontakt". Ett "hej" på stan var väl det enda. Men aldrig hade det funnits några känslor eller något sånt, iallafall inte från min sida. Med orden rakt ut, vi kände inte varandra. Visste vilka varandra var men kände inte.

Sommaren 2013 kom lika fort som den gick, hösten gled in och den bästa festliga tiden Halloween kom. Jag hade kletat in orange och svart färg i hela ansiktet, i ett försök att likna en pumpa. Väl på festen var det mycket folk, jag satt i en soffa och pratade. Han slog sig ner i fåtöljen bredvid och började lite försiktigt föra en konversation med mig, av någon anledning trodde han jag var sur på honom. Jag bjöd in han att sätta sig bredvid mig och skrattade åt det han trodde och sedan satt vi där i soffan och pratade ett tag. Festen var igång och jag var här och där. Skrattade med mina vänner, dansade tills fötterna gjorde ont och sjöng med till alla låtar. Klockan gick från 23:00 till 05:00 och där satt vi två, av någon konstig anledning. Han och jag i en trappuppgång. Festen var slut sen ett tag tillbaka, och vi pratade, mumlade och hade en konversation där "va?" ingick minst 100 gånger. Men så går det när båda två är experter på att pratar förfort och mumlar.

Dagen efter vad han hemma hos mig, vi drack juice och pratade ända tills hans mamma hämtade honom. Och någonstans där ändrades allt, jag ville inte att han skulle åka. Jag hade kul bara av att dricka juice och prata med honom.

Så någonstans där var det något som ändrade hela min syn på honom. Något som fick mig att vilja fortsätta skriva och inte alls hade något emot att skriva, "okej visst" när han undrade om vi kunde ses.

Vi hade det aldrig stelt mellan oss. Vi kunde redan från första stund prata om det mesta, lita på varandra och vara avslappnade. Något som i sin tur förklarar en hel del om hur och varför våran första träff såg ut och var som den var. Då han som går i i-valet massage bad mig vara hans läxa, så första gången vi träffades tillsammans så hade han tänt ljus och gav mig massage. Något som såhär i efterhand låter enligt mig sjukt haha.

Sedan fortsatte vi träffas, fortsatte skriva, fortsatte prata. Kvällarna bestod av timmars långa telefonsamtal och när vi sedan blev tvingade att lägga på, övergick det till sms. Allt gick som en raklinje, det var som att båda var säker på vart vi ville att det skulle leda.

En stund under den tiden kände jag rädsla, tanken att släppa in någon ny i mitt liv och att kanske behöva uppleva ett krossat hjärta igen. Gjorde mig osäker.

Men det varandra inte särskilt länge, efter ett tag märkte jag hur mycket jag brydde mig om honom. Han fanns alltid i mina tankar, varje gång det plingade i telefonen hoppades jag att det var han, jag började tillomed sakna honom. Det var nästan jobbigt att vara beroende av en människa som inte var min. Efter ett tag märkte vi att det var båda som kände så. Han berättade saker som han gjorde, tex att han alltid tog en senare buss för han visste att då skulle vi hinna ses en stund varje dag efter skolan osv. Han förklarade kort därefter hur gärna han ville ha mig för sig själv, att jag skulle vara bara hans. Något som jag kände exakt likadant över.

Så helt plötsligt så bara blev det vi, inga lekar eller spel, inga kluriga meddelanden eller svårtolkade tecken. Utan bara enkelt och ärligt hela vägen.

Jag är enormt glad nu idag över hur allt slutade. Trotts att det egentligen gick så fort. Vi klickar på något annorlunda sätt som jag aldrig gjort med någon annan förut. Vi har bara varit tillsammans en månad men känns redan som ett år. Han får mig att skratta och känna glädje för egentligen så små saker, han får mig att känna mig så enormt trygg och säker. Han får mig att bli generad och ger mig fjärilar i magen. Han får mig att känna mig säker på mig själv. Han älskar mig för den jag är och vill inte ändra på någonting. Han älskar faktiskt mig, mig av alla? något som känns så otroligt fantastiskt. För enligt mig så finns det ingen bättre känsla än att få veta att man är älskad.

Så ja, jag stötte på kärleken igen och den fanns egentligen bara runt hörnet.


Nu väntar sängen, åh godnatt kära ni!

Från en förvirrad själ

Godkväll

Allt bra med allihopa? 

Idag har jag inte gjort något speciellt alls, haft riktigt sådär tråkigt egentligen. Känt mig små krasslig och troligen därför inte haft orken att hitta på något. Direkt efter frukost gick jag och la mig igen. Och så har dagen varit. Kollade igenom min gamla blogg lite och nu insett att under 2013 var nog det år jag lärde mig som mest och blev starkare som person. Det känns som mellan raderna i texterna så är det en förvirrad tjej som inte visste riktigt exakt vilka hon kunde lita på, vad hon ville göra och vem hon ville vara osv. Jag tror att under det året följde jag bara med strömmen, gick aldrig emot den. Jag gjorde flera val det året som egentligen inte låg någon tanke bakom utan jag bara gjorde. Vilket känns som att jag nu har lärt mig en hel del från. Jag känner mig nu som en mycket starkare människa, jag vet vilka jag kan lita på, jag vet vad jag vill göra och vem jag vill vara. Jag vill inte vara den som följer strömmen och gör exakt samma sak som alla andra i min stad. Jag vill inte vara den personen som folk bara kan kasta skit på utan att jag säger ifrån. Jag vill heller inte vara den person är runt personer som pratar illa om andra. Jag vill vara "egen". Vilket känns så otroligt skönt att jag kan vara det idag. Att kolla tillbaka bara ett år och se hur annorlunda jag var som person då från nu, får mig att känna mig så stolt över mig själv. Aja, en liten random text från ingenstans klämdes in där. Haha jag hoppas iallafall att ni har en fortsatt trevlig kväll. Nu ska jag ner och baka kladdkaka och en massa muffins. För att sedan sätta mig framför tv med min lillasyster och se på film. Imorgon åker jag till Ås igen, har blivit bjuden på middag tillsammans med Johannes familj samt mormor. Så det ska bli mysigt.

Kramar. 

Upp