PHOTOART BY AMANDA

VI

Nu när jag tänker efter så var våran början ganska enkel. Iallafall ur min synvinkel. Det var inga kluriga sms eller svårtolkade situationer då man var tvungen att fråga sina bästa vän hur han mena. Det var inget spel, utan enkelt och ärligt från första börja.

Innan allt. Under tidigare utekvällar då dom inte alltid varit som bäst, var det ofta han som fanns där. Han som höll om mig och sa att allt skulle bli bra. Under en Valborg sa jag tydligt till honom att jag hade friends zona alla i min ålder, fjantigt nog, troligen mest för jag var rädd för kärleken, något som han iallafall svarade att han inte ville bli.

Vi har aldrig egentligen pratat med varandra, aldrig riktigt skrivit med varandra eller något som man skulle kunna säga "haft någon sorts kontakt". Ett "hej" på stan var väl det enda. Men aldrig hade det funnits några känslor eller något sånt, iallafall inte från min sida. Med orden rakt ut, vi kände inte varandra. Visste vilka varandra var men kände inte.

Sommaren 2013 kom lika fort som den gick, hösten gled in och den bästa festliga tiden Halloween kom. Jag hade kletat in orange och svart färg i hela ansiktet, i ett försök att likna en pumpa. Väl på festen var det mycket folk, jag satt i en soffa och pratade. Han slog sig ner i fåtöljen bredvid och började lite försiktigt föra en konversation med mig, av någon anledning trodde han jag var sur på honom. Jag bjöd in han att sätta sig bredvid mig och skrattade åt det han trodde och sedan satt vi där i soffan och pratade ett tag. Festen var igång och jag var här och där. Skrattade med mina vänner, dansade tills fötterna gjorde ont och sjöng med till alla låtar. Klockan gick från 23:00 till 05:00 och där satt vi två, av någon konstig anledning. Han och jag i en trappuppgång. Festen var slut sen ett tag tillbaka, och vi pratade, mumlade och hade en konversation där "va?" ingick minst 100 gånger. Men så går det när båda två är experter på att pratar förfort och mumlar.

Dagen efter vad han hemma hos mig, vi drack juice och pratade ända tills hans mamma hämtade honom. Och någonstans där ändrades allt, jag ville inte att han skulle åka. Jag hade kul bara av att dricka juice och prata med honom.

Så någonstans där var det något som ändrade hela min syn på honom. Något som fick mig att vilja fortsätta skriva och inte alls hade något emot att skriva, "okej visst" när han undrade om vi kunde ses.

Vi hade det aldrig stelt mellan oss. Vi kunde redan från första stund prata om det mesta, lita på varandra och vara avslappnade. Något som i sin tur förklarar en hel del om hur och varför våran första träff såg ut och var som den var. Då han som går i i-valet massage bad mig vara hans läxa, så första gången vi träffades tillsammans så hade han tänt ljus och gav mig massage. Något som såhär i efterhand låter enligt mig sjukt haha.

Sedan fortsatte vi träffas, fortsatte skriva, fortsatte prata. Kvällarna bestod av timmars långa telefonsamtal och när vi sedan blev tvingade att lägga på, övergick det till sms. Allt gick som en raklinje, det var som att båda var säker på vart vi ville att det skulle leda.

En stund under den tiden kände jag rädsla, tanken att släppa in någon ny i mitt liv och att kanske behöva uppleva ett krossat hjärta igen. Gjorde mig osäker.

Men det varandra inte särskilt länge, efter ett tag märkte jag hur mycket jag brydde mig om honom. Han fanns alltid i mina tankar, varje gång det plingade i telefonen hoppades jag att det var han, jag började tillomed sakna honom. Det var nästan jobbigt att vara beroende av en människa som inte var min. Efter ett tag märkte vi att det var båda som kände så. Han berättade saker som han gjorde, tex att han alltid tog en senare buss för han visste att då skulle vi hinna ses en stund varje dag efter skolan osv. Han förklarade kort därefter hur gärna han ville ha mig för sig själv, att jag skulle vara bara hans. Något som jag kände exakt likadant över.

Så helt plötsligt så bara blev det vi, inga lekar eller spel, inga kluriga meddelanden eller svårtolkade tecken. Utan bara enkelt och ärligt hela vägen.

Jag är enormt glad nu idag över hur allt slutade. Trotts att det egentligen gick så fort. Vi klickar på något annorlunda sätt som jag aldrig gjort med någon annan förut. Vi har bara varit tillsammans en månad men känns redan som ett år. Han får mig att skratta och känna glädje för egentligen så små saker, han får mig att känna mig så enormt trygg och säker. Han får mig att bli generad och ger mig fjärilar i magen. Han får mig att känna mig säker på mig själv. Han älskar mig för den jag är och vill inte ändra på någonting. Han älskar faktiskt mig, mig av alla? något som känns så otroligt fantastiskt. För enligt mig så finns det ingen bättre känsla än att få veta att man är älskad.

Så ja, jag stötte på kärleken igen och den fanns egentligen bara runt hörnet.


Nu väntar sängen, åh godnatt kära ni!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas